jag och min far.

Jag sitter och lyssnar på "Jag och min far" och varenda gång jag hör den där jävla låten så rinner tårarna nerför min kind. För det enda jag kan tänka på är hur gärna jag vill att den ska spelas sista gången vi befinner oss i samma rum. Och när jag tänker på det så är det endast smärta jag känner i hela kroppen; hela hjärtat låser sig, hela magen krampar och hela jag bara skakar. Bara av själva tanken. Hur fan ska det då gå när det väl är dags? För det har jag insett, det kommer inte att dröja allt för länge till. Det kommer inte att dröja länge förrän det är dags för mig att höra den där låten för sista gången tillsammans med dig. Det kommer inte dröja länge förrän jag aldrig mer kan krama dig och ge dig en puss på kinden. Det kommer inte dröja länge förrän jag aldrig mer kan ringa till dig bara för att se hur du mår eller be om hjälp. Och det kommer inte dröja länge förrän något av det jag värdesätter mest i livet inte finns kvar. Och jag har verkligen ingen aning om hur jag kommer att klara av det och jag får en inre panik över att bara fundera på hur det kommer bli sen. Vad fan ska jag göra utan min pappa? Jag vet faktiskt inte. Men en sak vet jag. Jag älskar dig, pappa.

and if I'd fall, would you pick me up?

Jag har så många opublicerade inlägg som bara ligger och väntar på finjustering så att jag ska kunna publicera och vara nöjd. För jag skriver om det jag egentligen tänkte skriva om, men jag vågar inte publicera det för det är precis som att mina farhågor blir till verklighet då. Och det är det absolut sista jag vill. Men jag beslutar mig nu för att faktiskt publicera en text som känns rakt in i hjärtat varje gång jag läser den. Jag ska bara finjustera en sista gång, så stay tuned.

Det handlar om att ge sig hän och bara våga. Att våga släppa kontrollen och bara finnas till. Men kanske framför allt om att våga låta en känna de känslorna man innerst inne vet att man känner. Att sluta tänka på alla de gånger det gått åt helvete fel och alla de gånger man suttit och stirrat tomt i luften och funderat på hur jävla dum i huvudet man är ibland. Det är dags att gå vidare och på riktigt våga släppa någon nära inpå, hur jävla jobbigt det än må vara. Men det är något med den där blicken som säger mig att det är okej, att det är okej att vara sig själv helt och hållet. Ända ut i fingertopparna.

Sitter och tittar på fina youtube-klipp med Håkan och minns känslor från förr. Tänker på hur starkt man känt vid vissa tillfällen och hur lite man kan känna nu. Precis som att någon tryckt på off-knappen, totalt jävla stendött. Eller likgiltigt. Och när man då kommer över ett klipp från den där konserten den där kvällen när man stod och kände att alla känslor bubblade över och när man funderade på hur mycket man faktiskt kan känna så känns det så otroligt långt bort. Det känns så otroligt långt bort att det faktiskt var jag som kände allt det där, för jag förstår inte idag hur det inom mig kunde finnas så många känslor. Eller känslor förstår jag, men känslor för någon annan. Att jag ett tag kände att jag älskade någon annan mer än vad jag älskade mig själv är för mig obegripligt. Så jag väljer att titta på klippet en gång till bara för att kunna nå lite närmre den där känslan och för att på något sätt försöka förklara för mig själv att jag är kapabel till att känna något. Att jag är kapabel till att känna någon känsla kring det där stället vi benämner hjärtat.

Spenderade halva natten med att läsa igenom min gamla blogg och skrattade rakt ut när jag såg att jag i februari 2010 skrev att jag såg fram emot det finaste året någonsin. Hah, vilket stort jävla skämt.

Funderar på att börja publicera mer av det nonsens jag skriver, men som jag aldrig låter någon läsa. Läste igenom mina publicerade inlägg häromdagen och mindes helt plötsligt varför jag startade upp den här skiten, själva syftet liksom. Och jag kan ju konstatera att av allt det som publiceras är det inte ett enda inlägg som handlar om det som jag skulle försöka bearbeta. Det som gjorde att jag knappt orkade resa mig ur sängen. Men jag vet inte varför jag inte gör det. Jag vet att jag någonstans djupt där inne är i enormt behov av det, men att jag väljer att än en gång fly från problemen, jag vet att jag fortsätter på det spår som ledde till att jag den där novemberdagen inte kunde ta mig upp ur sängen. Jag fortsätter på det spår som ledde till otaliga panikattacker och besök på sjukhuset i tron om att det var något fysiskt fel på mig. Det var det inte. Och det är det inte. Jag var bara jävligt rädd. Det är jag fortfarande. 

så jävla lätt

Jag sitter och bara stirrar på datorskärmen, uppdaterar chattlistan på facebook var femte minut och bara hoppas på att du ska sitta där. Bara hoppas på att du ska skriva något, minsta lilla mening hade kunnat förgylla mycket idag. Jag försöker sysselsätta mig med något annat i några minuter, men inser att det enda som cirkulerar i vad de kallar hjärna är du och när jag ska få prata om livet med dig igen. Så jag uppdaterar igen, men nej. Besvikelsen sköljer över en igen. Jag stannar upp för en sekund och frågar mig själv vad fan jag sysslar med?! Jag kommer inte på något svar, jag kan inte komma på en enda anledning till varför jag beter mig som jag gör. Jag kan inte komma på varför du cirkulerat i huvudet flera dagar i sträck. Jag kan inte komma på varför jag så helvetes gärna vill prata med dig. Så jag funderar lite till och kommer på varför. Det är för att jag ska kunna säga till dig att om du vill ha mig nu så kan du få mig så lätt.

dina händer ber mig sova över

Sitter i en lägenhet klockan halv sex på morgonen och har druckit alldeles för mycket vin. I bakgrunden spelar en spelningslista som påminner så smärtsamt mycket om förr. Våra ögon möts sådär innerligt för jag vet inte vilken gång i raden den där natten. Hans blick uttrycker något som jag i stunden inte kan sätta fingret på, den uttrycker både en längtan och en betänksamhet. På något sätt ser jag i hans ögon att det här inte borde hända. Men jag trycker mig närmre, fast att jag absolut inte borde. Jag borde absolut inte... Men det har aldrig förr känts så rätt och hjärtat dunkar snabbare än någonsin. Sen nyktrar jag till men inser snabbt att det var det sista jag ville. Jag ville stanna i den euforiska känslan som vin och fin musik gav upphov till. Så jag trycker mig ännu lite närmre och resten är en dimma.

"My greatest fear is that i´m good enough to fuck,
but not good enough to love."

something that matters

I sing this song so please hold on, I sing this song for you
and say something that matters, and say something that matters
try to say something that matters, and say something that matters

i'm your girl

Måste bara tillägga att jag för tillfället inspireras otroligt mycket av två fina, svenska tjejer. Lykke Li och Veronica Maggio, ni kan verkligen det där med att sätta ord på tillvaron och få det att verka mycket finare än vad det egentligen är. Sadness is a blessing.

sadness is a blessing

Har haft en ordentlig söndag idag där jag verkligen inte åstadkommit något alls. Jag har mest hängt med mig själv och min nya dator och funderat och lyssnat på fantastisk musik. Svurit lite åt Telia också, men det tar vi en annan dag.

Igår höll jag lördag (som sig bör dagen innan söndag) och fick en trevlig kväll med fina vänner och nya bekantskaper. Den avslutades på en soffa i en lägenhet målad i en ful färg tillsammans med alldeles för många tankar och fin musik. Att avsluta lördagskvällen klockan sex med att lyssna på In the ghetto med Elvis är mäktigt. Att dessutom komma till insikt med saker man måste förändra med sig själv är bra och behövligt. Dags att bara våga i verkligheten också. Jag avskyr verkligen att jag är så himla feg och mesig/orolig och jag vill verkligen förändra det. Men jag tror inte att jag klarar det själv, utan jag tror verkligen att jag behöver någon som kan, bokstavligt talat, dra mig ur det beteendet. 

i know i had to go

Jag sitter och lyssnar på Cat Stevens och filosoferar så här en fredagskväll som så många gånger förut. Skulle hellre gjort något annat, men klagar inte allt för mycket på min tillvaro. Ger mig tid att tänka på gamla tider, men framför allt på framtiden. Och Cat Stevens är det bannemig inget fel på alls.

du är snart där

"Blivit sparkad runt några gånger
som en del måste bli
för att fatta vad som betyder nått

och vem som går att lita på.
Men när du var med mig, 

musiken slutade aldrig.
Du bara får mig att hänga, hänga kvar" - H. Hellström

mina minnen höll mig uppe varje dag

Sitter och funderar på hur man helt plötsligt kan befinna sig där jag är. Hur allting bara helt plötslig kan komma upp till ytan och vända upp och ner på hela tillvaron. Ett mycket märkligt fenomen det där. Framför allt det där med att det kommer helt plötsligt. Att man går runt intet anande om vad som komma skall. Och sen bara bang! Från ingen-jävla-stans. 

Har alldeles för många val att göra och alldeles för lite insikt i vad jag egentligen vill göra. Kan inte bestämma mig. Dras mellan två ställen och två liv. Och allt runt omkring gör ingenting lättare. Fan också. 

annie hall

Säg mig att det finns något mer, mer än bara droger och dagen efter
Säg mig att det inte var det här det var

Om du vore bränd som mig skulle jag gå hem med dig, 
då skulle du vara allt jag någonsin velat ha
Men än så länge bara vän, som att vakna i en främlings säng 
och säga gud vad du var söt när du var barn

Säg mig att det finns något mer, mera än Ikeasoffans tystnad
Säg mig att vi har någon överraskning kvar

wishes

Jag har på senare tid gjort alldeles för mycket soulsearching för att det skulle klassas som hälsosamt för tillfället. Jag har sett en bild av mig själv som jag inte alls tycker om, en bild där jag finns mer för andra än för mig själv. En bild där jag absolut inte är den människa jag skulle vilja vara. Och jag blir otroligt besviken på mig själv. Speciellt när man hör berättelser om en själv från människor man träffat några få gånger som, olyckligtvis, klockrent förklarar vilken sorts människa jag är. Inte det positiva, utan bara det som jag innerligt önskar att jag kunde förändra med mig själv. Och jag kan nog inte ens försöka börja förklara hur besviken jag blir. På mig själv, på min vilja och på min inspirationsförmåga. Jag tar så många kloka beslut vid den här tiden på dygnet, när jag sitter ensam och bara finns till, men så fort ögonen öppnar sig på morgonen så känner jag att det inte är möjligt. Att jag aldrig kommer att klara av det, aldrig jag. En känsla som förstärks när jag konverserar med vissa människor, speciellt med vissa människor som jag helst inte vill konversera med om detta ämnet för jag vet alltid hur det slutar. Det slutar alltid med ett slag i ansiktet, en klump i magen och en så jävla låg självkänsla att det känns som att ingenting är lönt. Ingenting, inte ens att försöka. Och jag frågar mig själv för tusende gången: Hur blir man den man vill vara? Hur hittar man sig själv i en förvirrande värld där alla drar en åt alla möjliga håll och kanter? Hur ska man någonsin kunna hitta sig själv när man ställer upp mer för andra för en själv?

Att man har vänner som man ibland blir så fruktansvärt trött på är också ett bekymmer som håller en tillbaka. Att man sedan inte har modet att säga ifrån är inte heller särskilt eftersträvansvärt. Men jag tänker sluta med detta nu. Jag tänker inte fortsätta på detta sättet. Och allting känns bara så löjligt, men det finns en bristningsgräns. Den gränsen nåddes förra helgen och i en vecka har jag gått runt och varit irriterad. Jag skulle bara vilja vara ärlig och säga vad jag känner och tycker till denna vän. Det hade gjort allt så himla svårt, men det kanske det är värt i slutändan? Vi alla måste faktiskt lära oss att bygga oss ett eget liv där man inte hela tiden kan förlita sig på alla andra. Man kan inte förlita sig på sin bästa vän i resten av livet, det kommer en stund i ens liv när det gäller att ta en annan riktning, vilket jag delvis lyckats med. Delvis säger jag för att vännen i fråga hela tiden drar tillbaka mig till att fungera som eventkoordinator, stöttepelare och allt annat. Men främst handlar det nog om att man en dag växer upp och i samband med det så växer man ifrån vissa vänner, man träffar nya som blir otroligt betydelsefulla för en och man vet inte riktigt hur man ska hantera situationen när vännen man växt ifrån tar ett ännu hårdare tag om en där allt är en blame-game som man försöker undvika. Man blir på något sätt fast i någons beteende och detta beteende är det jag själv befann mig i för ett och ett halvt år sedan, men jag har kommit någonstans på vägen och utvecklat mig själv. Jag önskar bara att jag hade modet att säga ifrån, att säga till min vän "okej, det är dags att du också skaffar dig ett liv. ett liv med egna vänner, egna planer och egna visioner. du kan inte längre åka snålskjuts på mig och alla de framsteg jag gjort på flera plan. framför allt måste du skaffa dig egna vänner". Fan vad jag känner mig löjlig. Men jag måste få det ur mig. 


Egentligen önskar jag mest att jag befann mig på en annan plats än framför min dator ikväll. På en plats med en av mina finaste vänner som finns där oavsett vad och som inte ställer några krav. En vän som gör lite väldigt mycket roligare. En riktig vän.

vid protesfabrikens stängsel

Jag är trött på läkare och på vårdcentraler. Jag är trött på människor som tror att jag bara inbillar mig. Framför allt är jag trött på att gå runt med den där känslan. Och nej, det är inte stress. Blö.

Skolan är igång på allvar. Fast det känns ganska löjligt och lamt att läsa a-kurs nu, men oerhört bekvämt och efterlängtat. Jag har bytt ut åtta timmars-skoldagar fyra/fem dagar i veckan med tillhörande kvällsplugg till föreläsning två gånger i veckan. Jag gillar det måste jag säga.

Nu ska jag återgå till att läsa otroligt inspirerande och trevliga originaltexter om mänskliga rättigheter från 1700-talet. Livet leker.

minnen av aprilhimlen

"egentligen är du inte kär i mig o ch egentligen är det okej med mig, 

för jag blir aldrig kär i nån, sånt där är slöseri med tid.

Men då slösar vi bort våra liv (och jag tänker alltid på dig i april)"

tomorrow's a different day

Jag skulle ha velat skriva att jag varit effektiv en dag som denna, men det kan jag inte. Jag har haft en otroligt fin dag, men jag kan inte rå för att för så här på kvällskvisten reflektera över dagens dåliga val, och de är många. Alldeles för många för att jag på kvällen ska kunna gå och lägga mig med ett gott samvete. Kanske inte så chockerande att jag inte sover ordentligt om nätterna. Men jag ställer ofta samma fråga till mig själv: Varför har du inte gjort som du planerat? Varför har du inte tagit tag i allt? Jag har dessutom märkt att jag ställer dessa frågor allt oftare. Jag förstår inte varför. Jag kanske borde se det som en indikator på att jag borde ta saker och ting mer på allvar? Jag kanske borde se det som en indikator på att jag borde göra det jag ska innan jag gör något annat? Jag kanske borde se det som en indikator på att alldeles för mycket sker på en och samma gång för att jag ska finna någon slags ro? Kanske är det bara total jävla nonsens som någonstans fastnat i mitt huvud. Jag tror faktiskt att det bara är total jävla nonsens.

Imorgon. (Viktigt förekommande ord)

jag kan inte skilja på

Omprioritering och omdefiniering i all sin ära, men inte fan hjälper det vissa stunder. Den psykiska röran har förvandlats till en fysisk klump av smärta i magen som vägrar ge sig av. En klump av smärta som stjäl all energi man lyckats införskaffa sig under natten. En klump av smärta som förhindrar vardagen. När ska det vara över? Jag orkar inte längre.

Fortsätter istället kvällen med att analysera mig själv och lyssna på världens finaste spelningslista.

det står skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan

Nytt år, nya möjligheter sägs det. Och detta året stämmer väl faktiskt det. Jag har blandade känslor för 2010, mycket var otroligt bra medan mycket var otroligt dåligt. Men jag är ändå på något sätt väldigt glad att 2010 är över och att jag kan lägga ett tungt år bakom mig, lite visare och förhoppningsvis lite starkare. Jag hoppas på mindre dåliga besked och jag har lovat mig själv att jag ska börja ta hand om mig själv bättre. Inte så mycket fysiskt, mest psykiskt. Det är nog något jag kommer att få jobba stenhårt på, men det är nog värt det i slutändan.


Andra förväntningar inför året? Jag hoppas att jag klurar ut vad jag faktiskt vill göra med mitt liv och främst om jag vill stanna här eller ge mig av. Hjärtat klappar för båda saker, nu gäller det bara att lista ut vad hjärtat klappar mest för. Så, flytten hemifrån kommer nog garanterat att ske i år, efter sommaren när jag listat ut vad jag ska utbilda mig till. Kommer vara ett rent helvete fram till den 15 april då jag ska ha bestämt mig, men jag måste verkligen bestämma mig innan alla CSN-terminer försvinner ur min hand. Vi får helt enkelt se vart jag hamnar.

Just nu ser jag mest fram emot att få lämna in min uppsats och på så vis påbörja en ny termin i Lund och träffa nya människor. Att få en chans att komma bort lite. Men, man ska väl inte hoppas för mycket har jag hört.

Gott nytt år, fina läsare!