jag och min far.

Jag sitter och lyssnar på "Jag och min far" och varenda gång jag hör den där jävla låten så rinner tårarna nerför min kind. För det enda jag kan tänka på är hur gärna jag vill att den ska spelas sista gången vi befinner oss i samma rum. Och när jag tänker på det så är det endast smärta jag känner i hela kroppen; hela hjärtat låser sig, hela magen krampar och hela jag bara skakar. Bara av själva tanken. Hur fan ska det då gå när det väl är dags? För det har jag insett, det kommer inte att dröja allt för länge till. Det kommer inte att dröja länge förrän det är dags för mig att höra den där låten för sista gången tillsammans med dig. Det kommer inte dröja länge förrän jag aldrig mer kan krama dig och ge dig en puss på kinden. Det kommer inte dröja länge förrän jag aldrig mer kan ringa till dig bara för att se hur du mår eller be om hjälp. Och det kommer inte dröja länge förrän något av det jag värdesätter mest i livet inte finns kvar. Och jag har verkligen ingen aning om hur jag kommer att klara av det och jag får en inre panik över att bara fundera på hur det kommer bli sen. Vad fan ska jag göra utan min pappa? Jag vet faktiskt inte. Men en sak vet jag. Jag älskar dig, pappa.

and if I'd fall, would you pick me up?

Jag har så många opublicerade inlägg som bara ligger och väntar på finjustering så att jag ska kunna publicera och vara nöjd. För jag skriver om det jag egentligen tänkte skriva om, men jag vågar inte publicera det för det är precis som att mina farhågor blir till verklighet då. Och det är det absolut sista jag vill. Men jag beslutar mig nu för att faktiskt publicera en text som känns rakt in i hjärtat varje gång jag läser den. Jag ska bara finjustera en sista gång, så stay tuned.

Det handlar om att ge sig hän och bara våga. Att våga släppa kontrollen och bara finnas till. Men kanske framför allt om att våga låta en känna de känslorna man innerst inne vet att man känner. Att sluta tänka på alla de gånger det gått åt helvete fel och alla de gånger man suttit och stirrat tomt i luften och funderat på hur jävla dum i huvudet man är ibland. Det är dags att gå vidare och på riktigt våga släppa någon nära inpå, hur jävla jobbigt det än må vara. Men det är något med den där blicken som säger mig att det är okej, att det är okej att vara sig själv helt och hållet. Ända ut i fingertopparna.