Sitter och tittar på fina youtube-klipp med Håkan och minns känslor från förr. Tänker på hur starkt man känt vid vissa tillfällen och hur lite man kan känna nu. Precis som att någon tryckt på off-knappen, totalt jävla stendött. Eller likgiltigt. Och när man då kommer över ett klipp från den där konserten den där kvällen när man stod och kände att alla känslor bubblade över och när man funderade på hur mycket man faktiskt kan känna så känns det så otroligt långt bort. Det känns så otroligt långt bort att det faktiskt var jag som kände allt det där, för jag förstår inte idag hur det inom mig kunde finnas så många känslor. Eller känslor förstår jag, men känslor för någon annan. Att jag ett tag kände att jag älskade någon annan mer än vad jag älskade mig själv är för mig obegripligt. Så jag väljer att titta på klippet en gång till bara för att kunna nå lite närmre den där känslan och för att på något sätt försöka förklara för mig själv att jag är kapabel till att känna något. Att jag är kapabel till att känna någon känsla kring det där stället vi benämner hjärtat.

Spenderade halva natten med att läsa igenom min gamla blogg och skrattade rakt ut när jag såg att jag i februari 2010 skrev att jag såg fram emot det finaste året någonsin. Hah, vilket stort jävla skämt.

Funderar på att börja publicera mer av det nonsens jag skriver, men som jag aldrig låter någon läsa. Läste igenom mina publicerade inlägg häromdagen och mindes helt plötsligt varför jag startade upp den här skiten, själva syftet liksom. Och jag kan ju konstatera att av allt det som publiceras är det inte ett enda inlägg som handlar om det som jag skulle försöka bearbeta. Det som gjorde att jag knappt orkade resa mig ur sängen. Men jag vet inte varför jag inte gör det. Jag vet att jag någonstans djupt där inne är i enormt behov av det, men att jag väljer att än en gång fly från problemen, jag vet att jag fortsätter på det spår som ledde till att jag den där novemberdagen inte kunde ta mig upp ur sängen. Jag fortsätter på det spår som ledde till otaliga panikattacker och besök på sjukhuset i tron om att det var något fysiskt fel på mig. Det var det inte. Och det är det inte. Jag var bara jävligt rädd. Det är jag fortfarande. 

så jävla lätt

Jag sitter och bara stirrar på datorskärmen, uppdaterar chattlistan på facebook var femte minut och bara hoppas på att du ska sitta där. Bara hoppas på att du ska skriva något, minsta lilla mening hade kunnat förgylla mycket idag. Jag försöker sysselsätta mig med något annat i några minuter, men inser att det enda som cirkulerar i vad de kallar hjärna är du och när jag ska få prata om livet med dig igen. Så jag uppdaterar igen, men nej. Besvikelsen sköljer över en igen. Jag stannar upp för en sekund och frågar mig själv vad fan jag sysslar med?! Jag kommer inte på något svar, jag kan inte komma på en enda anledning till varför jag beter mig som jag gör. Jag kan inte komma på varför du cirkulerat i huvudet flera dagar i sträck. Jag kan inte komma på varför jag så helvetes gärna vill prata med dig. Så jag funderar lite till och kommer på varför. Det är för att jag ska kunna säga till dig att om du vill ha mig nu så kan du få mig så lätt.