annie hall

Säg mig att det finns något mer, mer än bara droger och dagen efter
Säg mig att det inte var det här det var

Om du vore bränd som mig skulle jag gå hem med dig, 
då skulle du vara allt jag någonsin velat ha
Men än så länge bara vän, som att vakna i en främlings säng 
och säga gud vad du var söt när du var barn

Säg mig att det finns något mer, mera än Ikeasoffans tystnad
Säg mig att vi har någon överraskning kvar

wishes

Jag har på senare tid gjort alldeles för mycket soulsearching för att det skulle klassas som hälsosamt för tillfället. Jag har sett en bild av mig själv som jag inte alls tycker om, en bild där jag finns mer för andra än för mig själv. En bild där jag absolut inte är den människa jag skulle vilja vara. Och jag blir otroligt besviken på mig själv. Speciellt när man hör berättelser om en själv från människor man träffat några få gånger som, olyckligtvis, klockrent förklarar vilken sorts människa jag är. Inte det positiva, utan bara det som jag innerligt önskar att jag kunde förändra med mig själv. Och jag kan nog inte ens försöka börja förklara hur besviken jag blir. På mig själv, på min vilja och på min inspirationsförmåga. Jag tar så många kloka beslut vid den här tiden på dygnet, när jag sitter ensam och bara finns till, men så fort ögonen öppnar sig på morgonen så känner jag att det inte är möjligt. Att jag aldrig kommer att klara av det, aldrig jag. En känsla som förstärks när jag konverserar med vissa människor, speciellt med vissa människor som jag helst inte vill konversera med om detta ämnet för jag vet alltid hur det slutar. Det slutar alltid med ett slag i ansiktet, en klump i magen och en så jävla låg självkänsla att det känns som att ingenting är lönt. Ingenting, inte ens att försöka. Och jag frågar mig själv för tusende gången: Hur blir man den man vill vara? Hur hittar man sig själv i en förvirrande värld där alla drar en åt alla möjliga håll och kanter? Hur ska man någonsin kunna hitta sig själv när man ställer upp mer för andra för en själv?

Att man har vänner som man ibland blir så fruktansvärt trött på är också ett bekymmer som håller en tillbaka. Att man sedan inte har modet att säga ifrån är inte heller särskilt eftersträvansvärt. Men jag tänker sluta med detta nu. Jag tänker inte fortsätta på detta sättet. Och allting känns bara så löjligt, men det finns en bristningsgräns. Den gränsen nåddes förra helgen och i en vecka har jag gått runt och varit irriterad. Jag skulle bara vilja vara ärlig och säga vad jag känner och tycker till denna vän. Det hade gjort allt så himla svårt, men det kanske det är värt i slutändan? Vi alla måste faktiskt lära oss att bygga oss ett eget liv där man inte hela tiden kan förlita sig på alla andra. Man kan inte förlita sig på sin bästa vän i resten av livet, det kommer en stund i ens liv när det gäller att ta en annan riktning, vilket jag delvis lyckats med. Delvis säger jag för att vännen i fråga hela tiden drar tillbaka mig till att fungera som eventkoordinator, stöttepelare och allt annat. Men främst handlar det nog om att man en dag växer upp och i samband med det så växer man ifrån vissa vänner, man träffar nya som blir otroligt betydelsefulla för en och man vet inte riktigt hur man ska hantera situationen när vännen man växt ifrån tar ett ännu hårdare tag om en där allt är en blame-game som man försöker undvika. Man blir på något sätt fast i någons beteende och detta beteende är det jag själv befann mig i för ett och ett halvt år sedan, men jag har kommit någonstans på vägen och utvecklat mig själv. Jag önskar bara att jag hade modet att säga ifrån, att säga till min vän "okej, det är dags att du också skaffar dig ett liv. ett liv med egna vänner, egna planer och egna visioner. du kan inte längre åka snålskjuts på mig och alla de framsteg jag gjort på flera plan. framför allt måste du skaffa dig egna vänner". Fan vad jag känner mig löjlig. Men jag måste få det ur mig. 


Egentligen önskar jag mest att jag befann mig på en annan plats än framför min dator ikväll. På en plats med en av mina finaste vänner som finns där oavsett vad och som inte ställer några krav. En vän som gör lite väldigt mycket roligare. En riktig vän.