vid protesfabrikens stängsel

Jag är trött på läkare och på vårdcentraler. Jag är trött på människor som tror att jag bara inbillar mig. Framför allt är jag trött på att gå runt med den där känslan. Och nej, det är inte stress. Blö.

Skolan är igång på allvar. Fast det känns ganska löjligt och lamt att läsa a-kurs nu, men oerhört bekvämt och efterlängtat. Jag har bytt ut åtta timmars-skoldagar fyra/fem dagar i veckan med tillhörande kvällsplugg till föreläsning två gånger i veckan. Jag gillar det måste jag säga.

Nu ska jag återgå till att läsa otroligt inspirerande och trevliga originaltexter om mänskliga rättigheter från 1700-talet. Livet leker.

minnen av aprilhimlen

"egentligen är du inte kär i mig o ch egentligen är det okej med mig, 

för jag blir aldrig kär i nån, sånt där är slöseri med tid.

Men då slösar vi bort våra liv (och jag tänker alltid på dig i april)"

tomorrow's a different day

Jag skulle ha velat skriva att jag varit effektiv en dag som denna, men det kan jag inte. Jag har haft en otroligt fin dag, men jag kan inte rå för att för så här på kvällskvisten reflektera över dagens dåliga val, och de är många. Alldeles för många för att jag på kvällen ska kunna gå och lägga mig med ett gott samvete. Kanske inte så chockerande att jag inte sover ordentligt om nätterna. Men jag ställer ofta samma fråga till mig själv: Varför har du inte gjort som du planerat? Varför har du inte tagit tag i allt? Jag har dessutom märkt att jag ställer dessa frågor allt oftare. Jag förstår inte varför. Jag kanske borde se det som en indikator på att jag borde ta saker och ting mer på allvar? Jag kanske borde se det som en indikator på att jag borde göra det jag ska innan jag gör något annat? Jag kanske borde se det som en indikator på att alldeles för mycket sker på en och samma gång för att jag ska finna någon slags ro? Kanske är det bara total jävla nonsens som någonstans fastnat i mitt huvud. Jag tror faktiskt att det bara är total jävla nonsens.

Imorgon. (Viktigt förekommande ord)

jag kan inte skilja på

Omprioritering och omdefiniering i all sin ära, men inte fan hjälper det vissa stunder. Den psykiska röran har förvandlats till en fysisk klump av smärta i magen som vägrar ge sig av. En klump av smärta som stjäl all energi man lyckats införskaffa sig under natten. En klump av smärta som förhindrar vardagen. När ska det vara över? Jag orkar inte längre.

Fortsätter istället kvällen med att analysera mig själv och lyssna på världens finaste spelningslista.

det står skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan

Nytt år, nya möjligheter sägs det. Och detta året stämmer väl faktiskt det. Jag har blandade känslor för 2010, mycket var otroligt bra medan mycket var otroligt dåligt. Men jag är ändå på något sätt väldigt glad att 2010 är över och att jag kan lägga ett tungt år bakom mig, lite visare och förhoppningsvis lite starkare. Jag hoppas på mindre dåliga besked och jag har lovat mig själv att jag ska börja ta hand om mig själv bättre. Inte så mycket fysiskt, mest psykiskt. Det är nog något jag kommer att få jobba stenhårt på, men det är nog värt det i slutändan.


Andra förväntningar inför året? Jag hoppas att jag klurar ut vad jag faktiskt vill göra med mitt liv och främst om jag vill stanna här eller ge mig av. Hjärtat klappar för båda saker, nu gäller det bara att lista ut vad hjärtat klappar mest för. Så, flytten hemifrån kommer nog garanterat att ske i år, efter sommaren när jag listat ut vad jag ska utbilda mig till. Kommer vara ett rent helvete fram till den 15 april då jag ska ha bestämt mig, men jag måste verkligen bestämma mig innan alla CSN-terminer försvinner ur min hand. Vi får helt enkelt se vart jag hamnar.

Just nu ser jag mest fram emot att få lämna in min uppsats och på så vis påbörja en ny termin i Lund och träffa nya människor. Att få en chans att komma bort lite. Men, man ska väl inte hoppas för mycket har jag hört.

Gott nytt år, fina läsare!