jag har mått konstant fysiskt dåligt i flera veckor nu. yrsel, svaghet, kramper, huvudvärk, ångest över att det är något allvarligt fel med mig. men proverna visar inget. allt är bra. visst är det. när du knappt orkar med något längre och blir yrsel vid minsta rörelse och dessutom endast är tjugotre - då jävlar är allt bra. jag börjar bli matt. och ångesten över att något på riktigt är fel med mig a la kronisk sjukdom. men så ifrågasätter min mamma mig - det är inte så att du har ångest över att gå till jobb, träffa kompisar, åka till Prag, leva livet? och ärligt talat så kan jag nog inte uppriktigt svara nej på de frågorna. kanske är det så att jag mår så psykiskt dåligt (utan att vara medveten om det) att det förvandlats till fysiska problem. och då fortsätter jag att fundera - hur jävla illa ute är jag inte då? tänk om det är så att all den jäkla skit jag skjutit framför mig och inte velat ta tag i, nu kommer ikapp mig, fast i fysisk form?
tanken på detta gör mig livrädd, för det finns så mycket som jag skjutit bort. så mycket som jag faktiskt bara inte vill ta tag i. jag var så duktig på att reflektera, analysera och bearbeta för några år sedan. jag kanske har sysselsatt mig så mycket med det att det räcker för en livsstid och att det nu helt enkelt inte finns någon kraft eller kunskap kvar till att göra detta igen. när jag nog egentligen behöver det som allra mest.
tänk om det faktiskt är så att bristen på bearbetning av min pappas bortgång är anledningen till att jag idag mår så fysiskt dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. det var min största rädsla dagen dagen efter att han gått bort. tänk om den nu blir verklighet. vad fan gör jag då? jag önskar att pappa vore här, kramade om mig och sa att allt kommer att bli bra. att jag bara ska fortsätta kämpa mig vidare genom livet. och sluta tänka så jävla mycket.
