Funderar på att börja publicera mer av det nonsens jag skriver, men som jag aldrig låter någon läsa. Läste igenom mina publicerade inlägg häromdagen och mindes helt plötsligt varför jag startade upp den här skiten, själva syftet liksom. Och jag kan ju konstatera att av allt det som publiceras är det inte ett enda inlägg som handlar om det som jag skulle försöka bearbeta. Det som gjorde att jag knappt orkade resa mig ur sängen. Men jag vet inte varför jag inte gör det. Jag vet att jag någonstans djupt där inne är i enormt behov av det, men att jag väljer att än en gång fly från problemen, jag vet att jag fortsätter på det spår som ledde till att jag den där novemberdagen inte kunde ta mig upp ur sängen. Jag fortsätter på det spår som ledde till otaliga panikattacker och besök på sjukhuset i tron om att det var något fysiskt fel på mig. Det var det inte. Och det är det inte. Jag var bara jävligt rädd. Det är jag fortfarande.