frågorna.

jag har mått konstant fysiskt dåligt i flera veckor nu. yrsel, svaghet, kramper, huvudvärk, ångest över att det är något allvarligt fel med mig. men proverna visar inget. allt är bra. visst är det. när du knappt orkar med något längre och blir yrsel vid minsta rörelse och dessutom endast är tjugotre - då jävlar är allt bra. jag börjar bli matt. och ångesten över att något på riktigt är fel med mig a la kronisk sjukdom. men så ifrågasätter min mamma mig - det är inte så att du har ångest över att gå till jobb, träffa kompisar, åka till Prag, leva livet? och ärligt talat så kan jag nog inte uppriktigt svara nej på de frågorna. kanske är det så att jag mår så psykiskt dåligt (utan att vara medveten om det) att det förvandlats till fysiska problem. och då fortsätter jag att fundera - hur jävla illa ute är jag inte då? tänk om det är så att all den jäkla skit jag skjutit framför mig och inte velat ta tag i, nu kommer ikapp mig, fast i fysisk form? 

tanken på detta gör mig livrädd, för det finns så mycket som jag skjutit bort. så mycket som jag faktiskt bara inte vill ta tag i. jag var så duktig på att reflektera, analysera och bearbeta för några år sedan. jag kanske har sysselsatt mig så mycket med det att det räcker för en livsstid och att det nu helt enkelt inte finns någon kraft eller kunskap kvar till att göra detta igen. när jag nog egentligen behöver det som allra mest. 

tänk om det faktiskt är så att bristen på bearbetning av min pappas bortgång är anledningen till att jag idag mår så fysiskt dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. det var min största rädsla dagen dagen efter att han gått bort. tänk om den nu blir verklighet. vad fan gör jag då? jag önskar att pappa vore här, kramade om mig och sa att allt kommer att bli bra. att jag bara ska fortsätta kämpa mig vidare genom livet. och sluta tänka så jävla mycket. 

jag och min far.

Jag sitter och lyssnar på "Jag och min far" och varenda gång jag hör den där jävla låten så rinner tårarna nerför min kind. För det enda jag kan tänka på är hur gärna jag vill att den ska spelas sista gången vi befinner oss i samma rum. Och när jag tänker på det så är det endast smärta jag känner i hela kroppen; hela hjärtat låser sig, hela magen krampar och hela jag bara skakar. Bara av själva tanken. Hur fan ska det då gå när det väl är dags? För det har jag insett, det kommer inte att dröja allt för länge till. Det kommer inte att dröja länge förrän det är dags för mig att höra den där låten för sista gången tillsammans med dig. Det kommer inte dröja länge förrän jag aldrig mer kan krama dig och ge dig en puss på kinden. Det kommer inte dröja länge förrän jag aldrig mer kan ringa till dig bara för att se hur du mår eller be om hjälp. Och det kommer inte dröja länge förrän något av det jag värdesätter mest i livet inte finns kvar. Och jag har verkligen ingen aning om hur jag kommer att klara av det och jag får en inre panik över att bara fundera på hur det kommer bli sen. Vad fan ska jag göra utan min pappa? Jag vet faktiskt inte. Men en sak vet jag. Jag älskar dig, pappa.

and if I'd fall, would you pick me up?

Jag har så många opublicerade inlägg som bara ligger och väntar på finjustering så att jag ska kunna publicera och vara nöjd. För jag skriver om det jag egentligen tänkte skriva om, men jag vågar inte publicera det för det är precis som att mina farhågor blir till verklighet då. Och det är det absolut sista jag vill. Men jag beslutar mig nu för att faktiskt publicera en text som känns rakt in i hjärtat varje gång jag läser den. Jag ska bara finjustera en sista gång, så stay tuned.

Det handlar om att ge sig hän och bara våga. Att våga släppa kontrollen och bara finnas till. Men kanske framför allt om att våga låta en känna de känslorna man innerst inne vet att man känner. Att sluta tänka på alla de gånger det gått åt helvete fel och alla de gånger man suttit och stirrat tomt i luften och funderat på hur jävla dum i huvudet man är ibland. Det är dags att gå vidare och på riktigt våga släppa någon nära inpå, hur jävla jobbigt det än må vara. Men det är något med den där blicken som säger mig att det är okej, att det är okej att vara sig själv helt och hållet. Ända ut i fingertopparna.

Sitter och tittar på fina youtube-klipp med Håkan och minns känslor från förr. Tänker på hur starkt man känt vid vissa tillfällen och hur lite man kan känna nu. Precis som att någon tryckt på off-knappen, totalt jävla stendött. Eller likgiltigt. Och när man då kommer över ett klipp från den där konserten den där kvällen när man stod och kände att alla känslor bubblade över och när man funderade på hur mycket man faktiskt kan känna så känns det så otroligt långt bort. Det känns så otroligt långt bort att det faktiskt var jag som kände allt det där, för jag förstår inte idag hur det inom mig kunde finnas så många känslor. Eller känslor förstår jag, men känslor för någon annan. Att jag ett tag kände att jag älskade någon annan mer än vad jag älskade mig själv är för mig obegripligt. Så jag väljer att titta på klippet en gång till bara för att kunna nå lite närmre den där känslan och för att på något sätt försöka förklara för mig själv att jag är kapabel till att känna något. Att jag är kapabel till att känna någon känsla kring det där stället vi benämner hjärtat.

Spenderade halva natten med att läsa igenom min gamla blogg och skrattade rakt ut när jag såg att jag i februari 2010 skrev att jag såg fram emot det finaste året någonsin. Hah, vilket stort jävla skämt.

Funderar på att börja publicera mer av det nonsens jag skriver, men som jag aldrig låter någon läsa. Läste igenom mina publicerade inlägg häromdagen och mindes helt plötsligt varför jag startade upp den här skiten, själva syftet liksom. Och jag kan ju konstatera att av allt det som publiceras är det inte ett enda inlägg som handlar om det som jag skulle försöka bearbeta. Det som gjorde att jag knappt orkade resa mig ur sängen. Men jag vet inte varför jag inte gör det. Jag vet att jag någonstans djupt där inne är i enormt behov av det, men att jag väljer att än en gång fly från problemen, jag vet att jag fortsätter på det spår som ledde till att jag den där novemberdagen inte kunde ta mig upp ur sängen. Jag fortsätter på det spår som ledde till otaliga panikattacker och besök på sjukhuset i tron om att det var något fysiskt fel på mig. Det var det inte. Och det är det inte. Jag var bara jävligt rädd. Det är jag fortfarande.